The Happening (2008) är naturligtvis inget mästerverk. Långt därifrån. Istället är det en ganska medioker film med en plot så dålig att man nästan vill gråta. Men å andra sidan är det också rätt trevlig underhållning. Jag fann mig bli intresserad av handlingen, trots att den är så larvig och ogenomtänkt. Jag måste alltså medge att det här fungerar som underhållning, men filmen håller ju knappast för någon seriösare kritisk granskning. Rätt trevlig huvudroll av Mark Wahlberg dock.
Marina Vice
Marina Vice (1985) såg jag bara delar av nu. Men vad är detta? Jo, det är en porrfilm. Närmare bestämt: det är den första riktiga porrfilm som jag någonsin tittade på. Det var faktiskt ganska intressant att återse filmen nu, av den anledningen. Dock är det vare sig bra film eller bra pornografi, om sanningen skall fram. Låt vara att huvudrollen görs av John Holmes.
Peluca
Peluca (2003) är hela nio minuter lång. Egentligen har väl det här inget mer än rent kuriosavärde för oss som gillar Napoleon Dynamite. Men varför skulle vi å andra sidan inte göra det? Skoj “förfilm” att se åtminstone. Dock är det bara Jon Heder med här, av de som sedan kom att medverka i den riktiga filmen.
Forgetting Sarah Marshall
Forgetting Sarah Marshall (2008) är väl okej. Inte fenomenal, men ändå ganska charmig. Mila Kunis är i vanlig ordning grymt snygg. Jonah Hill platsar in, även om jag inte är alldeles förtjust i honom som skådespelare. Paul Rudd och Jason Bateman fungerar. Det här är en romantisk komedi av ett slag som jag inte brukar gilla. Några ogenerade glädjerop blir det inte tal om här heller, men okej, viss charm har den i alla fall. Rätt okej underhållning.
Cat’s Eye
Cat’s Eye (1985) är i stort sett skräp om man frågar mig. Jag hade till och med sett delar av den här filmen förut, för länge sedan. Ej heller i egenskap av sporadisk rökare kan jag känna igen mig själv. Stephen King har gjort bättre saker än så här, det får man medge. Framför kameran medverkar bland andra Drew Barrymore, James Woods och Charles S. Dutton.
Mama’s Boy
Mama’s Boy (2007) är en medelmåttig klichémässig tråkig skräpkomedi. Så är det. Trots att vi i huvudrollen ser Jon Heder. (Jag blev förvånad när jag märkte att han är 31 år gammal!) Vi ser även Diane Keaton, Jeff Daniels och Eli Wallach med flera. Nåja, det här är faktiskt bara skräp som ingen skall behöva öda någon tid på.
An Officer and a Gentleman
An Officer and a Gentleman (1982) skall man ju ha sett förstås. Varför hade jag inte sett den förrän nu? Det kan man fråga sig. Men nu är felet korrigerat, och visst, en helt okej film är det ju faktiskt. Richard Gere är bra i dess huvudroll. Men jag undrar ändå om filmen inte handlar mer om de bägge kvinnorna? Den ena får sin man att begå självmord, medan den andra kammar hem hela potten - genom att, till skillnad från den tidigare, vara uppriktig och äkta. Där har vi väl en god moralkaka i alla fall. Charmig film över huvud taget. Övrig biroll av Robert Loggia.
Larmar och gör sig till
Larmar och gör sig till (1997) är ett mycket konstifikt dialogbaserat drama av Ingmar Bergman. Förvisso inte i närheten av dåligt, men mannen har ju också gjort mycket bättre än det här. Dock skoj med en biroll av Peter Stormare.
The Longest Day
The Longest Day (1962) skall ju vara en bra film. Det är den kanske också, men för mig var det här 180 långsamma minuter. Relativt filmens ålder kanske man skall vara välvillig, men… jag är ändå inte imponerad. Dock är min kritik ganska subjektiv och flytande, såtillvida att jag inte orkade analysera medan jag tittade, för att hitta de konkreta ting som gjorde mig ointresserad. Hur som helst ser vi en brokig blandning av skådespelare här. Vad sägs om Paul Anka och Sean Connery och Henry Fonda och John Wayne? Det är brokigt i min bok i alla fall. Jag önskar att jag hade något mer substantiellt att komma med, men det får i det här fallet utebli.
Get Shorty
Get Shorty (1995) borde man väl ha sett tidigare kanske, särskilt som att jag såg dess efterföljare när den kom ut. Men okej, det här fungerar ju. Jag skall inte påstå att det är jättebra film, för det är det inte. Men det är ganska trevlig underhållning, och det skall man ju inte förringa. Några direkta klagomål har jag ingalunda. John Travolta gör sin roll bra här såsom i efterföljaren. Andra namn att nämna är väl Gene Hackman, Rene Russo, Danny DeVito (som också är producenten), Delroy Lindo och Harvey Keitel. Fler skulle kunna nämnas, men dessa får nog räcka. Helt okej underhållning, även om jag inte ser filmen som mer än det.
Patton
Patton (1970) är riktigt bra. Just nu håller den placering nummer 183 bland IMDb:s topp 250 filmer. Ifall den är värd en sådan placering tänker jag inte spekulera i, men jag kan åtminstone begripa varför den är med på listan. George C. Scott glänser i dess huvudroll. Det här är 170 minuter av härlig och välgjord underhållning, det får man faktiskt medge.
Carrie
Carrie (1976) må kanske vara väl skådespelad och så vidare, men jag kan inte få mig själv att njuta av filmupplevelsen. Samtliga karaktärer är nämligen så irriterande och hemska att man bara vill vrida nacken av dem. Vi ser dock John Travolta i en mycket tidig roll. Dessutom är ju det här den första filmatiseringen av en bok av Stephen King (och dessutom är Carrie den första boken av King som blev publicerad). För regin står dessutom Brian De Palma. Visst kuriosavärden kan den väl tänkas ha, men… jag kan ändå inte förmå mig att tycka om den.
305
305 (2008) är naturligtvis en jättedålig mockumentär. Frågan är bara vad som är mest parodiskt: originalfilmen eller de spoofs som kommit i efterhand? Själv är jag tveksam. Faktum kvarstår dock att detta är väldigt dåligt, så det har väl endast visst kuriosavärde att se den, för någon som mig. Det vill säga: för någon som verkligen vill veta hur långt man kan driva skämtet “300″.
Collateral
Collateral (2004) sågs för ett par år sedan, så jag tänkte att den kunde ses om nu, om så bara för att min flickvän inte hade sett den. Folk verkar i allmänhet tycka att det här är riktigt bra film. Själv tycker jag att det är “rätt okej” film. Jag är helt enkelt lite väl kinkig för att imponeras av en formstöpt thriller - åtminstone i det här fallet. Men visst får vi en god portion underhållning. Vi får se Tom Cruise med grått hår. Det är väl alltid något? Dessutom är han rätt charmig som lönnmördande nihilist. Det är inte utan att man själv får lust att skjuta ihjäl lite folk! Jamie Foxx brukar jag ogilla, men här är han helt okej trots allt. En hel del fler kända ansikten ser vi, såsom Jada Pinkett Smith, Mark Ruffalo, Bruce McGill, Javier Bardem och Jason Statham. Även helt okej regi av Michael Mann. Helt okej överlag - men inte mästerligt.
Next
Next (2007) såg jag när den var helt ny. Sedan såg jag den igen ett tag senare. Och nu en tredje gång. Varför? Det kan man fråga sig egentligen. Filmen är inte dålig direkt, men den är ju inte särskilt bra heller. Okej i strötittarsyfte skulle jag väl säga. Jag gillar Nicolas Cage egentligen, och han är väl okej här, men har gjort bättre. Julianne Moore är bra. Jessica Biel är i alla fall snygg om än kanske inte den bästa skådisen. Thomas Kretschmann funkar ju alltsom oftast. Okej film - men den befinner sig på marginalen.
Needful Things
Needful Things (1993) har jag alltid tyckt om. Det var säkert femte gången jag nu såg den. Att den har tekniska brister tänkt jag inte bestrida. Det har den, både i mån av effekter och i mån av skådespeleri och handling. Men vet ni vad jag har fäst mig vid? Två saker. Dels har jag fäst mig vid hur enkelt det är att manipulera dumma (läs: de flesta) människor. Inte för att jag själv vill göra det, utan bara som psykologisk observation. Dels har jag också fäst mig vid Max von Syndow i huvudrollen som Leland Gaunt. Han är helt enkelt förträfflig här. Ed Harris går inte heller av för hackor, ehuru han gjort mer intressanta roller på andra håll. Och såklart är filmen baserad på boken av Stephen King (som jag dock inte läst). Knappast mästerlig, men jag har fäst mig vid den ändå. Den har något visst.
Sky Captain and the World of Tomorrow
Sky Captain and the World of Tomorrow (2004) är väl en “okej” film antar jag. Det var mitt intryck när jag först såg den för lite över ett år sedan, och det är mitt intryck nu. Inte särskilt bra förvisso, men inte direkt dålig heller. Jag vet inte om den gaussiska oskärpan (eller vad man nu använt) är en höjdare. Jag begriper tanken med att göra det avlägsna ännu mera avlägset, men om det funkade vid tillämpning vete tusan. Och idén om att ta med den sedan 15 år avlidne Laurence Olivier? Förkastligt. Men visst finns här ändå viss charm och viss underhållning? Viss. Gwyneth Paltrow är okej. Jude Law är rätt bra. Giovanni Ribisi har jag alltid tyckt om, och han fungerar väl här också antar jag. Valet av Michael Gambon är kanske lite tveksamt, men okej, jag köper det väl. Jag köper till och med Angelina Jolie som kaptenen “Franky”. Bara för att jag vill göra det. Bara för att jag vill att filmen skall vara okej. Och det får den väl också sägas vara, med knapp marginal.
The Shawshank Redemption
The Shawshank Redemption (1994) sågs igår kväll, och jag har sett den en handfull gånger förut. Jag har till och med ägt den på dvd en gång i tiden. Och visst är det en superb film! Säger man något annat så blir man väl i det närmaste lynchad av filmvetare och filmtittare över hela spektrumet. Just nu innehar filmen plats nummer 2 bland IMDb:s topp 250 filmer. Över 335 000 personer har röstat på den. Är den så bra? Förtjänar den sådan uppmärksamhet och ett sådant bra betyg? Jag måste erkänna att jag är tveksam. Det är en mycket bra film, men det finns många filmer som är mycket bra. Själv skulle jag inte våga placera den som den näst bästa filmen någonsin - men det är ju förstås bara jag. Snuskigt bra är den, inte desto mindre. Tim Robbins gör en finfin huvudroll, trots att jag sällan gillar honom i andra sammanhang. Morgan Freeman är såklart Morgan Freeman - han gör ungefär vad han brukar göra och vinner på det. Och skall vi ha en sur gubbe med tummen i arslet, då väljer vi förstås Bob Gunton för att spela honom. Fenomenal film alltså - men kanske inte fullt så fenomenal som IMDb:s lista ger sken av… Bygger på novell av Stephen King.
Der Name der Rose
Der Name der Rose (1986) är förstås en bra film. Jag hade sett den första halvan tidigare; den visades på skoltid någon gång och i samband med någon kurs. (Detaljerna minns jag inte.) Nu har jag sett filmen igen, och dessutom malt igenom andra halvan. Bra? Jo, det har jag ju redan sagt. Visst är det här bra film. Sean Connery är helt okej i huvudrollen, och vid hans sida ser vi en mycket ung Christian Slater. Att se Ron Perlman som puckelryggat missfoster är ju skoj bara det. Dessutom har jag faktiskt en gång i tiden läst Om diktkonsten av Aristoteles. Varför ingen annan filmatisering av Umberto Ecos böcker har gjorts, det skall jag inte sia om. Jag har ej heller läst den här boken, så jämförelser får ju utebli. Men en bra film är det återigen.
The Game
The Game (1997) hade jag tydligen redan sett slutet av tidigare. Men det är väl en okej film, antar jag. Själv är jag bara inte så mycket för dessa suspense-thrillers. Jag tycker mest det är jobbigt att följa ett mysterium i två timmar, och när mysteriumet blir löst i slutet, då har jag nästan slutat bry mig. Men visst, okej film, inte desto mindre. Michael Douglas gör en okej huvudroll, och han har ju gjort ett flertal andra filmer i samma stuk. Vi ser även Sean Penn, James Rebhorn och Armin Mueller-Stahl.
Batman: Gotham Knight
Batman: Gotham Knight (2008) var väl ändå slöseri med tid? Mer behöver inte sägas om den saken.
Titanic
Titanic (1997) var sanslöst populär när den var aktuell. Nu är det visserligen elva år sedan, men jag minns det ändå väl - alltför väl. Jag gick vid tillfället i mellanstadiet, och alla andra tyckte att det här var bra. Särskilt tjejerna tyckte det. För egen del blev jag uttråkad då, och jag blir faktiskt uttråkad nu också. Min plan var inte att se hela filmen igen. Min plan var att provsmaka den lite, bara för att se om något förändrats. Bara för att se om jag kanske kunde upptäcka något nu, som jag aldrig upptäckte då. Visst är jag en mognare filmtittare idag, men omdömet är huvudsakligen detsamma. Det här är en tråkig film. Den är så larvigt klassfixerad. Den är forcerat romantisk. Den är krystat skitnödigt sentimental. Jag kan faktiskt inte betrakta det här som seriös film. Den prostituerar sig för att nå den breda publiken, och förlorar på kuppen den potentiella storhet som en filmatisering av Titanics förlisning rymmer. Nåja. Det var vad jag ville ha sagt, det finns ingen mening med att kokettera. Och så lite skådisar förstås:
*Leonardo DiCaprio
*Kate Winslet
*Billy Zane
*Kathy Bates
*Bill Paxton
*Ioan Gruffudd
Så var det med den saken.
Baxter
Baxter (1989). Har du någonsin tänkt om en film, att den måste vara gjord för dig personligen? Ungefär på det sättet tänker jag här. Jag är nämligen alldeles fasligt förtjust i vita bullterriers, och vem har huvudrollen här, om inte en vit bullterrier? Nå, det är mer än så faktiskt. Den här vita bullterriern är en resignerad cyniker. Den försöker att begripa sig på människor, och den är aggressiv när den känner sig behöva vara det. Dessutom tänker den på franska, utan att det blir infantilt. Underbart! Den här filmen har allt jag kunnat önska av den, och lite till. Dock är den olycklig, och dock är vissa scener ganska starka. Ändock: det här är en film att minnas och se om.
Riding the Bullet
Riding the Bullet (2004) har något intressant över sig, inledningsvis. Efter ett tag inser man att det är tom luft. Även om jag till viss del kan identifiera mig med huvudpersonen så är han inte särskilt fascinerande alls, när man börjar lära känna honom bättre. På samma sätt är det också med filmen: ju mer man ser, desto mindre imponerad är man. Tyvärr kan det inte bli tal om något annat än medelmåttighet. Dock baserad på bok av Stephen King.
The Night Flier
The Night Flier (1997) ägde jag på köpdvd i många år, men av någon anledning sågs den aldrig. Men nu är den sedd! Till vilken nytta, kan man kanske fråga? Det här är medioker vampyrskräck. Det fungerar inte ens som underhållning i mitt fall (men hur det är för er andra vet jag inte). Näppeligen den bästa story som Stephen King har skrivit. I huvudrollen ser vi förresten Miguel Ferrer.
